Över en månad utan träning och det känns kan jag säga. Jag saknar det så förbaskat och jag märker hur Kex saknar det också. Platsliggning och sittande i grupp tröttnade vi på för länge sen här hemma. Dom bra dagarna kan vi ta för oss ett kort, kort fritt följ under någon utav promenaderna och jag känner hur både jag och Kex lyser upp. Men jag saknar våra störda träningspass, jag saknar den där känslan man fick när allt gått så bra - den där känslan av stolthet -, jag saknar glädjen på planen, jag saknar framstegen vi gjorde och jag saknar tillfällena när Kex fick visa hur glad och lycklig hon är och fick ha sina "Kex-fnatt" utan att jag sätter andan i halsen.