Har precis kommit tillbaka till mammas jobb efter att ha varit hos Stefan på ReDog. Sitter här med en liten lättnadskänsla i kroppen. Kex har fortfarande rejält ont i bak, särskilt höger bak, men hon haltar inte och visar inte något mer än i väääldigt sakta skritt. Stefan trodde att det här skulle gå att fixa och att vi troligtvis skulle kunna vara ute på tävlingsbanorna i sommar igen. Vi börjar redan nästa vecka med laserbehandling, måndag, onsdag och fredag, för att få bort smärtan i musklerna. Efter det kan vi börja bygga muskler. Nu blir det också 4x20 minuters promenader om dagen i 4 veckor, foderbyte och lite mer smärtstillande av annan typ och glycoflex. Tänk att allt kanske kan ordna sig! Är så sjukt glad och lättad!!! Trodde verkligen att det var kört där ett tag...

Över en månad utan träning och det känns kan jag säga. Jag saknar det så förbaskat och jag märker hur Kex saknar det också. Platsliggning och sittande i grupp tröttnade vi på för länge sen här hemma. Dom bra dagarna kan vi ta för oss ett kort, kort fritt följ under någon utav promenaderna och jag känner hur både jag och Kex lyser upp. Men jag saknar våra störda träningspass, jag saknar den där känslan man fick när allt gått så bra - den där känslan av stolthet -, jag saknar glädjen på planen, jag saknar framstegen vi gjorde och jag saknar tillfällena när Kex fick visa hur glad och lycklig hon är och fick ha sina "Kex-fnatt" utan att jag sätter andan i halsen.